DEL6 En del att fundera på vid lydnadsinlärning
Skrivet av Andreas 2009-10-06


När jag började med tävlingslydnad för 17 år sedan var den bedömningsmässigt mer inriktad på fart än idag. Vill påstå att bedömningen idag, premierar oftare exakthet före fart. Ett exempel på detta är bedömningen på momentet inkallning med ställande och läggande i elitklass.
Förr premierade domarna inkallningsfarten i första hand, därefter bedömde de hur hunden ansträngde sig för att stanna. Idag tittar man först på hur hunden stannar och lägger sig, och sedan tar man hänsyn till farten i bedömningen.

Min egna reflektion över detta vägval är att domarna ville jämna ut rasskillnaderna i första hand, dvs. naturligt snabba hundar som tex. vallhundar som gynnades av det gamla sättet att döma, inte skulle gynnas av sin naturliga snabbhet.
En annan aspekt som ligger dold i det "nya" sättet att se på svenska lydnadshundar är inlärningen av moment.
Dagens hundar har i större utsträckning en större frihet att utföra momenten i sin "egen takt", så länge hunden har fokus på uppgiften. Inlärningen idag har mer fokus på uppgiften än "lusten" att samarbeta.
Vidare kan man säga att litteraturen som är populär idag, utgår i mångt och mycket från "perfekta" individer , dvs. hundar som älskar att samarbeta och gör allt för sin förare oavsett miljö. Denna utgångspunkt tycker jag är stereotyp....
Detta skapar många frustrerade förare och hundar som inte uppfyller dessa ideal.

Jag föredrar att jobba med att utveckla hundens lust at kommunicera med sin förare, när hunden och föraren har en god kommunikation med varandra, DÅ börjar lydnaden på riktigt!!
Det kommer många förare till mig som säger att lydnaden funkar på träning men inte på tävling,,,,hm många kan nog känna igen sig.
Det första jag börjar med är att stärka kommunikationen mellan hund/förare i momenten. Denna kommunikation blir senare hundens belöning på tävling.
Kommunikationen mellan förare och hund består i att hunden får vara med och styra oss, när den kan vara med och styra oss får den fördelar av att koncentrera och att anstränga sig.


                                                  "Hundbil"

Jag vill ta upp några andra saker som kan hjälpa er att lyckas med era hundar.
(Detta är egna empiriska slutsatser)

Att lyda sig själv
Hunden väljer mellan att lyda sig själv eller att följa direkta retningar från sin omgivning. En hund som lyder sig själv har en hög förväntan på situationen, medan en hund som väntar på en direkt retning(kommando) har högre förväntan på detta.
Detta går att utnyttja beroende på vilken hund man har eller vilket moment man gör.
Vissa moment kräver "muskler" /aktivitet andra moment kräver koncentration.

En hund som är lite av den lugnare sorten vill jag skall lyda sig själv så mycket som möjligt. Detta kan innebära att en ung hund av den lugnare sorten kan tillåtas att tjuvstarta på inkallningen, dvs. att lusten att komma till mig är större än att sitta kvar.

Motsatsen en tempererad hund(aktivare) bör inte lyda sig själv utan vänta på en trigger från oss. Denna typ av hund behöver tränas mer med yttre störningar då den gärna hittar andra triggers i miljön än att följa våra signaler.


Att lagra "triggers" i hundens minne.
Jag använder mig mycket av att lagra "verbala" signaler i hundens hjärna. Detta går till så att jag sätter ett ord på en "naturlig" reaktion hos hunden, denna reaktion kan triggas med ett synintryck tex. en leksak eller av näring (godis).
Syftet med detta är sedan att klä en visuell situation med en aktivitet (låg eller hög).
Hmmm.... Detta får jag nog förklara. Vi tar inkallningen som exempel igen.

Jag vill att hunden har mycket god fart/aktivitet i inkallningen då jag också använder den situationen till apporteringen. Grunden för att få denna övningen att fungera är att hunden har en "lust" till det jag erbjuder, dvs. att den anstränger sig för att fånga/följa/kampa med det jag erbjuder (är hunden inte intresserad av det jag erbjuder går detta intresse att tränas upp med kommunikationslekar).

Vi fortsätter, det jag beskriver nu görs i flera steg, det första steget är att gå med hunden till inkallningens utgångsposition, nu har jag leksaken synlig och hunden får gärna anstränga sig för att ta den, hunden peppas med igenkännbara ord som "SKALL DU TA DEN".
När detta gjorts så många gånger så hunden känner igen situationen och triggas av orden "SKALL DU TA DEN" (kan vara många träningar senare) så går vi till nästa steg då leksaken göms en aning (tex. bakom ryggen). Hunden placeras i utgångspositionen för inkallning efter att hunden triggats några gånger med "skall du ta den" orden. I detta läge har vi aktiverat hundens lust att leka med bara ord utan synintryck.
När hunden kallas in hoppas vi den släpper loss den aktiverade energin, gör den det svarar vi med att ta fram leken ganska direkt och berömma. Det hunden lär sig av detta är att den kan styra oss genom att ge oss aktivitet i denna situation. Efter ett tag triggar hunden sig själv i inkallningsituationen dvs. det avstånd hunden får till oss "ger" hunden orden "SKALL DU TA DEN".

Att här visa hunden leksaken direkt i inkallningsituationen kan fungera på vissa hundtyper men de flesta hundar blir beroende av ett synintryck för att springa, och det får de ju inte på tävling.


                                                      Moel

Belöningens exakthet
Ett annat problem som kan uppstå vid inlärning, är att vi använder oss av en för exakt signal vid rätt beteende. Är vi skickliga hundtränare och har definierat uppgiften som hunden skall utföra för exakt kan vi få problem med att hunden tycker uppgiften är för svår, alternativt sänker aktiviteten för att kunna "träffa" i vårat exakta område utan att missa. Jag skall ta upp två exempel som jag stöter på hos kurshundar.

Mitt första exemplet är rutan.
Det hundarna kan få problem med om vi envisas med en för exakt plats i rutan är framförallt två saker. Det första är att punkten som är rätt i rutan är så liten, att en STOR yta runt omkring uppfattas som "fel" detta gör att hunden inte ens vill gå in i rutan, den ställer sig utanför och tittar in i rutan. Det andra som hunden har lärt sig är att det "exakta" området träffas bara om den sänker farten, har hunden för hög fart passerar den "vårat" område utan att träffa, detta resulterar ofta i att hundarna blir för "korta" på tävling.
Det förekommer också hundar som testar sig fram och de blir ofta för kontaktsökande.

Mitt andra exempel är på agilityns kontaktfält.
Många belönar hunden på kontaktfälten genom att "klicka" dem då de når en förutbestämd plats. Här får en del hundar en typisk smygande stil när de går ner på kontaktfälten. Detta är inte önskvärt då man tappar tid i detta ögonblick. Den smygande stilen beror på att hunden lyckas oftare genom att ha låg fart och har större chans att bli "klickad". Området hunden är rätt, är så litet att enda chansen att lyckas "träffa" är att sänka farten.
(Området kan ersättas av en uppgift och då upphör i bästa fall "låsningarna")

Moment som med fördel tränas med exakta belöningar är statiska moment som t.ex. "stå/stanna" och "fjärrdirigering"

Nu har säkert en del av er listat ut varför bedömningen i Sverige har ändrats:-).

/Andreas